söndag 23 april 2017

Varför måste alltid allting ske samtidigt?

Ni som är trogna följare av den här bloggen vet ju hr det var igår med premiäröppning av museet för året, vernissage i glasriket och dessutom SM i Glasblåsning. Men vad ni kanske inte vet är att det samtidigt - typiskt - också var vernissage på Bergdalas Konstgalleri.

Det torde väl vara säsongens sista utställning så Åke Kjellsson tackar för sig och säsongen och presenterar Stina Lindskogs målningar. Tydligtvis var det så att Åke och någon annan igår, under vernissagen, hade kommit att tala om de praktiska svårigheterna med att transportera stora saker i vanliga bilar. Så Åke fick för sig att han skulle mäta upp den här triptyken: 272 * 180 cm.
Jag måste nog erkänna att jag skulle ha svårt att vistas en längre tid i samma rum som en såpass påträngande målning. Men Stina Lindskog har alldeles tydligt många strängar på sin lyra och det målade träfatet (bambufatet?) med ormdamen på tilltalade mig.
Visst påminner det litet om Frida Kahlo och därifrån gick tankarna vidare till Mexico och sedan är man ju inne på knarkkartellerna och visst är det så att de här två är på väg hem med dagens skörd av Coca? Eller Cannabis? Eller vad det nu är de odlar?
Det kanske inte var tänkt att ge just de här associationerna - men det är ju det som är så roligt med konst - man associerar fritt... Både Mitt Hjärtas Dam (Kerstin) och jag fick mera associationer till cirkus än till "gränsland" av de här två balanskonstnärerna:
Men sedan är det också det där med skojiga tekniker. Och just det där med halvtransparenta bilder är spännande... Tyvärr var det gråmulet när vi var på galleriet - men jag kan tänka mig att den här ändrar karaktär ganska rejält med ljuset...
Kort sagt: Som vanligt är Bergdala värt ett besök. Det finns bara fyra glasbruk (om vi med glasbruk menar sådana som har ett fast bassortiment) kvar och Bergdala är ett av dem. Det finns bara ett glastekniskt museum - och det är i Bergdala, det. Fast än så länge får ni förbeställa visningar. Och så har vi konstgalleriet. Vad mera kan man önska sig?

Inga kommentarer: