Först, om glasbruket: butiken stängde förste september, hyttan förste oktober. Enligt uppgift har förre ägaren meddelat att den behåller "varumärket".
Bergdala har ju ofta kallats "bruket som vägrar dö" - men om ovanstående är sant kommer det isåfall att återuppstå under nytt namn. En gång för länge se'n löste man motsvarande dilemma i Hovmantorp: där fick man "Hovmantorps Nya Glasbruk".
Alltså ser vi fram mot ett "Bergdala Nya Glasbruk", för inte kan väl bruket som vägrar dö plötsligt ha ändrat åsikt?
Nästa händelse måste väl vara Wärdshuset, som nu är sålt och kommer att återuppstå som asylboende, eventuellt redan om någon vecka.
Även om jag ser fram emot att det blir lite liv och rörelse i byn, så tycker jag synd om dessa stackars människor, som inte bara tvingats fly från förskräckliga förhållanden, de kommer också att hamna i en by utan "allt", inklusive kommunikationer. Det må "bara" vara 8-9 km till närmaste busshållplats, men det kan kännas ganska långt i regn eller snöstorm.
Jag har varit stolt över att bo i en kommun som gjort så mycket för flyktingar, speciellt jämfört med så många rika(re) kommuner runt om i landet.
Igår var det stormöte om både Bergdalas asylboende och Hovmantorps nya asylboende (i gamla Motell Glasblåsaren). Smålandsposten skriver om mötet här, och P4 Kronoberg har ett inlägg här.
För att sammanfatta mina känslor: jag är fortfarande stolt över att bo i en kommun som gör så mycket för flyktingar, men är mindre stolt över (vissa av) mina kommungrannar (måste jag väl kalla dem).
Stort tack till Sven Sandin som försökte samla till en välkomnande bygd!
Jag är också lite besviken på innehavaren av Wärdshuset, som uppenbarligen inte tycker att byborna kan ta någon del i att välkomna flyktingar.
Dessutom är jag chockad av Migrationsverkets "normer". Visste ni att det anses räcka med 3,5 kvadratmeter per person? Visste ni att de asylsökande får bostad (nåja, tre-och-en-halv kvadratmeter) och mat, samt 24 kr per dag? Dessa 24 kr ska alltså räcka till nödvändigheter som kläder, skor (de flesta har inget bagage...) och allt annat som kan behövas, till exempel en mobiltelefon så att de kan hålla kontakten med sina familjer. (Dessutom tycks inte mobiltäckning ingå i Migrationsverkets normer. Alla som varit i Bergdala vet ju hur det är med den saken här...) Däremot tycks normen för närhet till kommunikationer vara 2 km, så vårt boende ska ha en egen buss.
För att ett ögonblick återkomma till de 3,5 kvadratmeterna: i min barndoms Stockholm fanns mycket trångboddhet. En klasskamrat bodde med sina två föräldrar och två syskon i en liten tvårumslägenhet på kanske 40 kvm. Det kändes ganska trångt, men det blir ju ändå 8 kvm per person, även om köket förstås är inräknat. Men framför allt: de var ju en familj, de kände varandra! Här, inom Migrationsverkets normer, handlar det alltså om att dela rum med människor man inte känner - för den lilla ytan handlar inte på något sätt om att man får ha den "för sig själv". För att citera Bertil Olsson (från Migrationsverket i Alvesta): "de flesta sovrum brukar vara 10 kvm, och där kan man alltså ställa in en våningssäng och en enkelsäng".
Hur detta någonsin kan ses som "värdigt" övergår mitt förstånd, speciellt som det verkar som om asylprocessen sällan är kortare an ett halvår, ibland mycket längre.
Nå. Vi bybor får väl ta initiativ. Tillsammans kan vi säkert göra både en och annan insats!
Eftersom dagens väder inte känns speciellt lockande, kommer här en bild på en guldpeng och en på en kompaktboende katt:
