... inget fik i Bergdala...

Evas Hyttcafe gör sin sista vecka för sommaren (öppet tom lördag 28/7).

Tyvärr har Hästebäcks logi stängt, efter bara några veckor.

Så, alla ni som vill fika här i augusti (och framåt) gör klokast i att ha med er eget fika. I shopen finns dricka och glass, men mera substantiella kaffekalas får en alltså fixa själv.

Till tröst kommer här några utspridda katter i ökenlandskap:

Hyttan fyller år!!

Tänka sig att Bergdala fyller två år idag!
Jamen - hallå där? Stopp!! Visst grundades bruket 1889? Så det måste ju bli 128 år?
Javisst: Bergdala är bruket som brinner upp och brinner ner och läggs ner och går i konkurs men som hela tiden finns kvar. Det är ju känt som bruket som vägrar dö.

Alltså: Det vi firar idag är Roger Johanssons version av detta ärorika bruk: Bergdalahyttan!

Såhär såg det ut för två år sedan när Roger övervakade iläggningen vid omstarten:

 

 Och sedan dess har det snurrat på bra, åtminstone såvitt vi i byn kunnat förstå. Just idag, till exempel, var det någon som hade köpt hela dukningen "på ett bräde". De skulle väl åka hem till sig och duka upp till födelsedagskalas, kantänka...

Fast bordet och stolarna ingick inte i köpet...

Andra som kommit för att delta i firandet köpte istället kaffe och våfflor (det är ju våffeldag också; Tänk att allting alltid skall inträffa samtidigt) på Evas Hyttcafé.

Och så hade förstås glastekniska museet öppet och så har det varit strålande sol ovanpå allting annat.

Kort sagt: Dubbelt så bra finns helt enkelt inte! 

Och Grattis Roger från oss i byn! 

Och Heja Blåvitt! - Nävisstnä ... 

Heja Blå Kant från Bergdalahyttan!!

Bergdala, lördag

(alltså igår)

På glasbruket var det Familjedag:

På grund av bristen på linjebussar hade de flesta kommit med bil. När den vanliga parkeringen blivit full fick det improviseras:

På Glastekniska museet var det också öppet:

Samtidigt, på en annan plats i Bergdala, var det födelsedagskalas. Som tidigare nämnts har vi dåligt med linjebussar, så även här var det problem med parkeringen:

Julmys i Bergdalahyttan

I butiken bjöds på kaffe, men i hyttan fick en betala. Å andra sidan: i hyttan fanns lussebullar, kanelbullar, muffins och pepparkakor (och kaffe i porslinsmugg) - i butiken fanns pepparkakor och kaffe i pappmugg.

I butiken fanns mycket att titta på, men nå'n "action" (läs: glasblåsning) fanns inte. I hyttan, däremot, gjorde Magnus "maneter" i halv-mörkret. Med intresserad publik:

Eva, som driver hyttcafeet, noterade att under sommaren hade nästan ingen bofast Bergdaling kommit för kaffe.
Jag kunde kontra med att under mina år på Spinnhuset har jag nästan aldrig haft nå'n bofast besökare, jag heller.
Lustigt hur det kan vara: när jag under ett par år deltog i en butik i anslutning till Skrufs glasbruk så kom traktens äldre damer mest hela tiden på besök, "för att se om vi fått in nå't nytt". Det hade vi ju sällan, med det var trevligt att se att traktens invånare kände till att vi fanns!

Nå. Inte spelar det nå'n roll varifrån besökarna kommer: alla är välkomna!

Nu finns kafé också!

Evas hytt-café har nu öppnat (för flera da’r se’n, hon passade på när jag var bortrest!), och vi har provat.

Kaffet: utmärkt
Macka med ägg och sill: klart prisvärd

(det finns andra mackor, bullar, kakor och sån’t också, men just nu serveras inga våfflor)

(Fler bilder finns på Bergdalahyttans facebooksida)

Glest med publik idag, men så var det också måndag strax efter lunch – det blir säkert fler vartefter ryktet sprider sig, och när utflyktssäsongen kommer igång!


Så har vi följetången med staket eller ej – läs mer (från äldsta till nyaste) januari, mars, april och maj.

Staketet från baksidan (från skogen) fastnade inte på bild, men ser långt ut.
På den sidan där våra vanligaste besökare kommer att möta det ser det ut såhär:

Det tar alltså slut nå’n meter efter Gamla sliperiets gavel. Bakom huset saknas staket. Vid andra gaveln kommer det igen:

Denna staketbit är några meter lång – start och slut utan att man riktigt förstår vad som stängslats in (och det går hur lätt som helst att komma runt bakom) Ett jättebra sätt att ”skydda allmänheten” från markföroreningar?

(Förresten: snygg detalj, detdär med att stolparna inte är höga nog för att staga upp hela näthöjden!)

För att inte tala om barnen... den 9:e december monterades lekredskapen ned pga markföroreningar. Men ”resterna” av lekplatsen (en liten sandplan), fick den nå’t staket? Nej, det fick den inte... men det är klart: om man gungar, och ramlar ner, så kommer man närmare den förgiftade sanden än om man inte har nå’n gunga som drar, och det är kanske för lite sand för att bygga sandborgar?
(Jo, lekplatsen ligger på kommunal mark)