Vad trött man kan bli…

… av alla människor som kommer på ens vernissage…

… tyckte nog inte Åke Bergqvist egentligen, men det såg ut så. Och det är klart, med jobb och handla och släppa ut nya tuppen och allt vad det var så lyckades jag inte komma till dagens vernissage förrän strax före stängningsdags. Och han hade ju varit där hela dagen.

 

Och Tina Persson var kvar, hon också. Hon hade minsann släppt sin nya bok – ”Sägner från en sjunkande kontinent”. Under dagen - sägs det, men det missade jag - hade hon högläst valda stycken.

Det ni: Både konstvernissage och bokrelease på en och samma gång. Vem har någonsin påstått att Bergdala inte skulle kunna vara kandidat till Europeiska Kulturhuvudstadsåret – jag bara frågar?

Fast man får nog säga att Åke vansläktas: Barn av den legendariska glasblåsarsläkten i Strömbergshyttan som uppfunnit Graaltekniken målar han – visserligen med glada färger, men ändå …

 

 … och snickrar!

Undra på att det går utför med konstglasindustrin då dess söner bär sig åt på det viset!

När ni ändå är i Bergdala för att gå på galleriet, så glöm inte att även gå en runda på glasbruket, ett av fyra kvarvarande glasbruk och ett av de tre (Bergdala, Målerås och Skruf) som fortfarande har all sin tillverkning i Sverige.

Som ni säkert känner till är ju Orrefors-Kosta-Bodas strategi att lägga ut tillverkningen utomlands till omkring 70 % och det som säljs inom koncernen (med ett enda glasbruk kvar i drift i Sverige, Kosta) är i huvudsak tillverkat utanför glasriket. 

Fast man undrar ju om möjligen Åke ägnar sig åt jordbruk i den Småländska, stenbemängda jorden också, utöver målningen och snickeriet. 

Visst ser det här ut som om stenen hade vuxit fast i stängslet, precis sådär som stenar i Småland tenderar att göra hela tiden, eller hur?