lördag 8 november 2014
På "nya" värdshuset
var det informationsmöte i torsdags. De nya ägarna, Britt och Örjan, bjöd på kaffe och berättade on hur de tänkt med asylboendet.
Först några ord om det här med arseniken: att området är förorenat förvånar ju ingen av oss boende - bland annat för att undersökningar gjorts ett antal gånger (se till exempel denna från 2004)
Däremot förefaller kraven på åtgärder har varierat: från början skulle hela länet varit sanerat senast 2010, men senare konstaterade Länsstyrelsen att målet var för högt satt, och att man tillsvidare nöjde sig med staket och/eller skyltar. (Min alldeles privata reflektion: hur bra är det med skyltar på svenska när man helst önskar sig turister från hela världen? Nå, har Länsstyrelsen sagt det, så...)
Arseniken, blyet och alla andra giftiga ämnen ligger alltså kvar där de alltid legat, och att det kom som en överraskning för inblandade myndighetspersoner är något märkligt.
Bergdalas relativa isolering kan de förstås inte göra något åt, men de har en minibuss för kommunikationen, samt planerar för flera möjliga aktiviteter (inklusive svenskundervisning). Man avser att ha 5-6 anställda, inklusive en tolk.
Vi fick även en inblick i hur det kan vara att "leverera" till Migrationsverket. Som tidigare nämnts anser verket att det är tillräckligt med 3,5 kvadratmeter per person - så när de inspekterade vandrarhemmet ansåg de att där kunde få plats 80 personer. (Britt och Örjan vill inte ta emot fler än 50 - det var litet oklart om Migrationsverket kan "tvinga" dem att ta emot fler.)
Vidare ger Migrationsverket 6 timmars förvarning (sex timmar: "hej, nu har vi en buss som kommer om 6 timmar, sätt igång att fixa mat till 50 pers") - hur beredd man än är, så kan det ju bli litet, hm, stressigt? Dessutom gäller avtalet bara 4 månader i taget. Att ha asylboende är uppenbarligen inget för människor med kontrollbehov...
Mötet slutade i en positiv anda, med att vi alla funderade på hur vi kunde hjälpa till; vinterkläder? skor? böcker? körsång? sällskap? högläsning för eventuella barn för att hjälpa dem med svenskan?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Detta med arsenik och tungmetaller i marken...... nog har det gått några troll till i den frågan, efter att Lisskullan AB aviserat att de sökt och fått beviljat tillstånd för asylboende i det insomnade Härbärget. Att någon tjänstekvinna på länstyrelsen yttrat att läget är akut, samt att hon och flera andra inte kan skilja på grundvatten och dagvatten är ju inte klokt! Därför roade jag mig med att räkna ut hur mycke arsenik som möjligen tippats ut runt glasbruket genom tiderna.
Glasbruket grundades 1889 och drevs fram till 1897 då det brann ner till grunden. En ny hytta byggdes, men någon glastillverkning ska inte skett förrän 10 år senare. Därefter har bara kortare uppehåll avbrutit olika epoker. Om jag minns rätt slutade man att tömma soporna utanför knuten 1986. Således kan man säga att denna hantering av sopor skedde under c:a 90 år.
Glassatserna vi använde på 70- och tidiga 80-tal innehöll 1,5kg. arseniktrioxid (As2O3)/200 kg mäng (0,75%). Tidigare blandningar bör ha innehållit liknande mängd av denna kemikalie. Varje vecka blandades i snitt 23 satser. Jag kompenserar moderna tiders 5-dagarsvecka med att äldre glasugnar hade mindre kapacitet. Ett grovt överslag tyder på att sammanlagt 155 250kg. arsenik använts under tidsperioden.
Nu är det ju som så, att allt hamnade inte i soporna. Den tiden jag smälte,städade och körde ut soporna uppskattar jag att långt under 5kg mäng hamnade i sopkärran efter att inläggen var klara, ugnen avsopad och mängkammaren städad. Tidigare torde ännu mindre körts ut, eftersom man förr räknade även förbrukade pengar, inte bara "omsättning". Faen vet om man inte smälte även soporna under kristiden när man gjorde medicin-flaskor och burkar.
5kgx5dagarx50veckorx90x0,0075=843,75Kg.
I så fall skulle det under dessa 90 år bara kommit ut c:a 845kg arsenik Inte rent arsenik, utan i en förening med syre.
Männschan från länstyrelsen yttrade även att glaskrosset, som finns oändligt mycke mer av, skulle "läcka" gifter. Den dag jag i marken hittar en gammal glasbit som antingen skrumpnat ihop, eller har porer som en ost, kan jag kanske ta till mig ideén. Tills dess ser jag det som fnoskler.
Det finns ett dike (dagvatten)ner genom skogen som jag tror fått ta emot det mesta som sipprat ut. Mycke ligger nog kvar, men oavsett är det ytterligt utspätt.
Innan ni slipper mig vill jag påstå att ett öppet dike utgör en akut drunkningsrisk för ett barn som hamnar däri. Oavsett om det är svenskt eller från Eritrea. Arseniken som tills för 19 år sen tippades ut från glasbruket och ligger en bit under markytan är det inte.
Tore i Bergdala. (en som kört ut mycke sopor från glasbruket)
Skicka en kommentar