Måttligt begåvade?

Vi köpte tio nya höns häromdagen. En liten utflykt till Eriksmåla där vi mötte hönsförsäljaren och packade ner unghöns i en kartong. Lägg märke till plastbackarna: Han skulle vidare, han, och leverera till andra ställen också...

 Nå, Hem åkte vi och öppnade kartongerna. Fast litet nervösa var de ju, hönsen. "Kan det verkligen gå för sig att bo här?"

Men efter en stund så klev de ut och började undersöka hönshuset. Jag tror att det här var fyra dagar sedan.

Hönshuset är kanske en tre-gånger-tre meter och utöver sittpinnar och värpreden finns där just ingenting. Så det borde gå ganska fort att utforska alla skrymslena. Men vi har inte sett en enda av de nya hönorna ute i hönsgården utanför, ännu!

Idag kastade jag några gamla bördskivor, sönderbrutna, utomhus i hönsgården och skramlade runt litet så det skulle höras. Och ut kom tuppen. Han inspekterade håvorna och åt inte, men tupp-kacklade på ett inbjudande vis för att liksom ropa ut hönsen. Ingenting hände.

Så gick vi in i hönshuset för att kolla om det fanns några ägg. De är kanske litet för unga än så länge, hönorna, men ändå. Medan vi var därinne kom tuppen in genom luckan. I näbben hade han en brödbit som han lade på golvet. Så tupp-kacklade han litet så alla hönorna samlades runtomkring och så hackade han litet i brödbiten och så backade han undan och liksom nickade i riktning mot luckan.

Det var väldigt tydligt att han sade "Sådana hör godbitar, mina damer, finns det utanför den där luckan. Och det är helt ofarligt. Jag skyddar er!! Vem vill gå först?"

När vi gick därifrån - utan några ägg - hade alla hönsen samlats ungefär som en myskoxflock med huvudena utåt i ett hörn i hönshuset, så långt från luckan mot hönsgår'n som möjligt. Och så såg det ut som om en ganska stukad tupp tänkte sig ut för att käka ett riktigt skrovmål på gamla brödskalkar...